En färg är en färg, tänker någon. Men nej, så är det inte. På ryska är ljusblått och mörkblått två helt olika färger. Och när en viking sa att något var blått så menade han för det mesta att det var svart. Det är knepigare än vad man tror.
Färger har varit betydelsefulla, magiska och mystiska genom alla tider, med sina myter, riter och associationer. Däremot dröjde det länge innan benämningar på olika färger fann sin plats i språket och i begreppsbildningen. Man hade väl annat att tänka på. Att hålla sig trygg, varm och mätt, till exempel.
Från allra första början räckte det fint med att skilja på ljust och mörkt – det som sen blev vitt och svart. Den tredje färgen är röd. Som blodet. Sedan följer andra basfärger i tur och ordning – och i stort sett i samma ordning oavsett kultur och språkområde. Men det var en långsam process.
Titta till exempel på Homeros – han som anses ha skrivit Iliaden och Odysséen på 800-talet före vår tideräkning. Det sägs om honom att ”man vet inte om han verkligen funnits som en historisk person, men vi vet med säkerhet att han var blind.” Eller åtminstone färgblind. I hans text är oxarna blå, himlen är bronsfärgad och havet är vinfärgat. Som rödvin, vitt vin, eller kanske retsina? Homeros må ha varit en fena på att joxa ihop en hexameter och memorera dikter som det tog många timmar att läsa. Men han hade noll koll på färgerna.
På 1600-talet tog Isaac Newton ett vetenskapligt grepp på ämnet färg, med prismor och spektra. Upptäckterna fick honom att uppfinna det första färghjulet, som innehöll sex färger: gult, grönt, blått, violett, rött och orange.
På den tiden hade regnbågen bara haft fem färger men Newton lade till indigo och orange för att han var fascinerad av talet sju. Det var varken rätt eller fel att göra så – för vad man uppfattar som distinkta färger är olika. Färg är ett sammanflytande kontinuum.
”Men den kraftigaste signalfärgen är röd. Det är blodets, livets, kärlekens och kraftens färg. Den färgen kräver uppmärksamhet. Som en braskande rubrik. Och själva ordet rubrik kommer från latinets ”rubrum” som betyder just röd.”
Att förstå färg är en tvärvetenskaplig uppgift som inte alls främst handlar om språk, utan kan omfatta många discipliner: optik, konstteori, matematik, kemi, perceptionspsykologi, antropologi och beteendevetenskap, för att nämna några. Många böcker blir det.
Först i världen att anlägga ett tvärvetenskapligt synsätt var drömmaren, poeten och vetenskapsmannen Johann Wolfgang von Goethe. Hans Färglära utgår från upplevelsen och vill systematiskt undersöka hur färger uppfattas och hur de kan vara effektiva som signaler och symboler. Det var Goethe som lanserade tanken att färger kunde vara varma eller kalla, dystra eller glada, bleka eller lysande, rena eller smutsiga, och så vidare.
Men upplevelsen är inte densamma överallt. Det kollektiva medvetandet ser olika ut i olika kulturer och under olika tider. Hur man tänker och associerar till färg avspeglar sig i språket. Och det skiljer sig beroende på var man befinner sig historiskt och kulturellt. Vitt är till exempel renhet och oskuld i Europa men kännetecknar sorg i Kina.
Blå sägs vara en lugn färg för att den för tankarna till havet, floderna och himlen. Grön är avund, men även miljö och allt som växer. Grön är också oerfaren. Gult är en tvetydig färg, bland annat förknippad feghet och svek, men även med det helt motsatta – det har till exempel varit både en kampfärg och en symbolfärg för trohet till pojkvänner som kallats ut i kriget.
Men den kraftigaste signalfärgen är röd. Det är blodets, livets, kärlekens och kraftens färg. Den färgen kräver uppmärksamhet. Som en braskande rubrik. Och själva ordet rubrik kommer från latinets ”rubrum” som betyder just röd.
I det politiska spektrat har vi också färger som bär på sina egna betydelser och associationer: svart, brunt, blått, grönt och rött. Men inte gult. Men just gult var suffragetternas färg. De tidiga feministerna, de som såg till att kvinnor fick rösträtt.
”Regnbågen hade till på 1600-talet bara haft fem färger men Newton lade till indigo och orange för att han var fascinerad av talet sju”
Men vi nöjer oss inte med ord för en handfull grundfärger. Vi vill nyansera oss. Och det gäller inte bara proffsen inom konst, design och mode, utan även mannen på gatan. Det ska vara stockholmsvitt, marinblått, lejongult, persika, pistage, kanel och karmosinrött. Det gör att vi kan raljera över gamle Homeros.
Nu kanske någon tror att färgerna sitter på plats i huvudet på folk och i deras språk. Men så är det inte alls. Utvecklingen går vidare. Det vi kallar lila idag brukade förr kallas violett. Under en kortare period hette det gredelin. Som tanten i Elsa Beskows berättelse. Namnet gredelin kommer från franskans gris de lin, alltså lingrå. Carl von Linné kallade förresten den här färgen för brun! Han – och kanske 1700-talsmänniskan i allmänhet – hade en annan uppfattning om färgspektrat.
Det som någon generation före oss benämnde som skär, det kallar vi mest för rosa idag. Och vem säger idag brandgul? Nu heter det orange. Det händer något mysko så fort man vänder ryggen till.
För den som vill läsa mer om Goethe: docenten i fysik Pehr Sällström gör en djupdykning i sin bok Goethes Färglära. En fin liten artikel om färg fanns i Språktidningen i februari 2016, skriven av språkvetaren Susanne Vejdemo. Eller läs Kulör av formgivaren Lotta Kühlhorn, både kul och initierat.
Och här kommer lite färgglada länkar. Här finns att läsa om hur en kolibri kan se färger utanför vårt spektrum, om svärtan i det svartaste svarta och om färger i svunna tider.
Blacker than black, Vantablack
Hummingbirds see colors we can´t even imagine
Text: Rolf Stridh
Någon kanske undrar varför en reklambyrå som Cordovan Communication har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.