En massa engelska ord tränger sig in i det svenska språket. Hur oroliga ska vi vara för vårt språk? Inte alls, enligt Roffes språklåda. Det har historien visat.
En sten och en linjal träffades en dag.
”You rock”, sa linjalen.
”You rule”, sa stenen.
Den här vitsen hade inte varit rolig i Sverige för 50 år sedan. Jag tror att många är överens om att den inte är det idag heller. Fast av andra skäl.
”Hjälp! Vad händer med det svenska språket?” Många förfasar sig över språkets förfall. Vi har ett helt ohejdat inflöde av engelska ord som hotar att ta över och som känns helt främmande. Det är inte najs hävdar vissa. Hur ska vi göra för att bevara vårt språk?
Vi kan göra som islänningarna försöker göra. Sätta ihop en språkkommitté som har till uppgift att hitta på nya ord i takt med de nya behov som uppstår i samhällsutvecklingen. Den språkpuristiska strategin! Den säkraste vägen till kulturell isolering och alienation.
Det är fruktlöst att ställa sig i vägen för de allt snabbare språkliga förändringar som oundvikligen följer i spåren på den digitala revolutionen och globaliseringen.
Det är fruktlöst att ställa sig i vägen för de allt snabbare språkliga förändringar som oundvikligen följer i spåren på den digitala revolutionen och globaliseringen. Det är bättre att stå i vägen för ett expresståg. Då blir pinan kortare.
Nej, det är bara att bita ihop. Vi är ett minoritetsspråk i en värld där 99,99 % inte talar svenska. Det finns andra språkområden som är mäktigare än vi – ekonomiskt, militärt, politiskt och kulturellt. De har stort inflytande över oss. Vi har litet inflytande över dem. Så här har det alltid varit. När kristendomen kom till Sverige fyllde vi på språket med latin och grekiska. När Hansan dominerade Östersjön blandades språket upp med plattyskan. Ännu mer tyska kom in under 30-åriga kriget. På 1700-talet var det franska. Nu är det engelska. Kanske har vi kinesiska att se fram emot också.
Genom historien har vi lånat lite av vad vi behöver från många andra språk.
Robot är ryska.
Kiosk är turkiska.
Marmelad är portugisiska.
Pjäxa är finska.
Tjej är romani.
Påsk är hebreiska.
Anorak är innuitiskt.
Piano är italienska.
Kanot är spanska.
Alkohol är arabiska.
Müsli är schwiitzerdütsch.
Det är så här språkutveckling ser ut. Och vi kan trösta oss med att det är en självsanerande utveckling. Det som är effektivt lever kvar. Det som inte funkar dör och faller bort.
Det är så här språkutveckling ser ut. Vi får gilla läget. Och vi kan trösta oss med att det är en självsanerande utveckling. Det som är effektivt lever kvar. Det som inte funkar dör och faller bort. Finns det fortfarande någon svensk språkpurist som reagerar mot ord som export eller import? Det är engelska ord från början men känns idag hur svenska som helst. Turist. Potatis. Paj. Grill. Mixer. Spray. Elektricitet. Internet. Tuff. Träning. Tejp. Räls. Tunnel. Eller vad sägs om tajta shorts?
Jag har väl bara några små förbehåll. Det gäller till exempel apostrofen. Det får inte heta ”Göran’s Kiosk” eller ”Gittan’s Salong”. Där går i alla fall gränsen. Det finns mer att gnälla över, så klart, men det får vi spara till en annan språklåda.
Nå, men hur ska man handskas med det här i vardagen? Tips från coachen: Förundras över vårt språks mångskiftande rikedom och uttryck dig på ett sätt som du är bekväm med och som är lätt att förstå. Tänk på kidsen.
Text: Rolf Stridh.
Någon kanske undrar varför en reklambyrå har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.